VÅLÅDALEN GENOM TIDERNA

Gammelskogen i Vålåns vidsträckta dalgång bildar tillsammans med de omgivande fjällmassiven Vålådalens naturreservat som till ytan är lika stort som Öland. De lägst belägna delarna ligger 500 m ö.h. och de högsta topparna når 1600 m ö.h. Fjällstationen ligger på 600 m höjd. I reservatet finns fjällmassiven Bunner-, Härjångs-, Lunndörrs- och Anarisfjällen samt de isolerade Hottögs- och Ottfjället. En fjärdedel av reservatet är naturskog med partier av orörd urskog dvs. opåverkade av modernt skogsbruk. Stora och orörda fjäll, myrar och vattendrag har skapat goda förutsättningar för ett rikt djurliv. Flera hotade arter har här fått goda livsförutsättningar, t ex fjällräv och järv. Den västra delen är mycket kalkrik vilket gör växtligheten mer artrik. T ex har området runt Vålåsen en mycket rik flora med bl. a orkidéer. Här finns spår från isavsmältningen för 9000 år sedan t. ex Pyramiderna i Gröndalen och dödisgropar som bildades när stora block lossnade från isen och sedan smälte. I området finns flera spår från människors liv på stenåldern, t. ex boplatser, fångstgropar, hällristningar och gravhögar.

Samerna

Samerna fanns i Vålådalen långt före nybyggarna och renskötsel har bedrivits i området sedan 1600-talet. De första bofasta samerna hette Lill-Brita och Jonas Mårtensson. Fler familjer följde efter och under många år fanns en sameskola i Nyhem vid Nulltjärn (spår av denna finns utmed leden till Kyrksten). Mårten Thomasson-Fjällsten född 1849 bodde i en stuga mellan Matskål- och Lintjärnarna. På sommaren 1920 skulle han elda skräp, och det gick så illa att både stugan och skogen fattade eld. Elden tog all skog från Vålåsen till Blanktjärnarna. Mårten blev helt utblottad, men ortsbefolkningen hjälpte honom med en liten stuga, där han bodde under sina sista levnadsår. Den lilla röda stugan står fortfarande kvar vid fjällstationens vändplan. 1967 startades en renfarm på Ottfjället med en över 4 mil lång inhägnad där nya renskötselmetoder provades såsom helikopterdrivning, utfordring, gödsling av renbete m.m. Projektet lades ned 1980 men många av metoderna som provades då är idag i bruk inom renskötseln. I Vålådalen bor idag flera samefamiljer varav 2 är renskötande samer.  Dagens renskötsel bedrivs i området av två samebyar, Handölsdalen och Tossåsen.  Sammanlagt är 23 personer mantalsskrivna i byn.

Möllers

De första nybyggarna kom till Vålådalen redan på 1830-talet men det var PO Möller och hans familj som satte Vålådalen på kartan. Möller kom till Vålådalen 1890 med hustru och tre barn. De fick med tiden ytterligare fem barn. Med hårt arbete skapade makarna en allt större gård (nuv. Naturum) och så småningom började vandrare och turister att hitta hit och Möllers pensionat blev ett komplement till jordbruket.

Minister Thomas

Amerikanen William Widgery Thomas J: r, allmänt kallad ”Minister Thomas”, kom till Vålådalen 1905 då han hade fått jakt- och fiskerättigheter i området. Han återkom under 20 års tid och lät bygga jaktstugor vid Skaftet och på Ottfjället (första vindskyddet på Ottfjället). Dessa blev populära utflyktsmål. Minister Thomas bidrog i hög grad till att sprida kännedom om Vålådalen både i Sverige och utomlands.

Svenska Turistföreningen – Fjällstationen byggs  

1921 påbörjades bygget med den nya turiststationen som öppnade till påsk 1923. Vid denna tid fanns ännu ingen väg till Vålådalen – den kom först 1936. Bygget försenades p.g.a. att man ändrade planerna och beslöt att dra in rinnande vatten och ett badrum. Sammanlagt 11 gästrum kunde ta emot ca 20 gäster. I gästboken från detta år finns flera kända namn bl. a Dag Hammarskjöld, som senare blev FN:s generalsekreterare. På sensommaren 1923 finns för första gången Gösta Olanders namn i gästboken.

Olanders Vålådalen

Gösta Olander och hans första hustru Valborg kom till Vålådalen som föreståndare för fjällstationen 1930 och Olanderepoken varade ända till 1970. Under hela denna period var STF ägare till stationen men den kallades allmänt ”Olanders Vålådalen”. Valborg dog i cancer redan efter ett år och 1934 gifte Gösta om sig med Olga som under alla år sedan var den perfekta värdinnan som ordnade mat och husrum åt alla som kom till stationen. Gösta Olander dog i sitt hem i Olandervillan 1972.

Idrottare och fjällentusiast

Gösta hade en bakgrund som vältränad idrottsman och god alpinist. Han var, tillsammans med Torsten Boberg (från Trillevallen) den förste som besteg Kebnekaise vintertid och gjorde där sedan sammanlagt ett 30-tal bestigningar under sin livstid. Hans idrottsintresse och speciella träningsfilosofi blev känd inom hela idrottsvärlden och Vålådalen blev ett idrotts-Mecka. I Vålådalen var Gösta en uppskattad färdledare och inspiratör för gästerna som förutom idrottare också bestod i författare, konstnärer, skådespelare och övriga ”kändisar”. Alla ville åka till Vålådalen!

Filmare och fotograf

Den kände fotomannen Hasselblads hustru glömde sin kamera vid ett besök i Vålådalen och bad då Gösta att ta några vinterbilder på det som var kvar av rullen. Detta blev starten på Göstas karriär som fotograf. Han blev mycket framgångsrik och vann flera foto- och filmtävlingar och hans filmer om idrott och träning samt om djur och natur blev mycket uppskattade. I Vålådalen finns många exempel på hans fotokonst, något hundratal på väggarna och några tusental i album.

Göstas kvinnor

Gösta hade kvinnotycke. En kvinna som anställdes i Storlien när Gösta var färdledare där varnades av föreståndarinnan för att bli kär i Herr Olander…”för det slutar illa, den sista pigan vi hade blev det, och hon blev galen”. Det blev trots allt aldrig något riktigt av det ända tills Gösta fastnade för Valborg. En av hans vänner sa då att ”hu va fell dé förste fruntimre som han int klare spring ifrån”. Efter Valborgs tragiska död blev så småningom Olga hans stora stöd i livet och den som skötte allt det praktiska, som fixade med bäddar och rum och fick det att fungera när Gösta bjöd som häftigast utan att ha koll på resurserna. Olga var också den perfekta värdinnan som fick varje gäst att känna sig välkommen och viktigast i världen. Förutom Olga var Göstas syster Karin Bohm den som såg till att administrationen med bokföring m.m. fungerade och hon var den som tog Gösta i öronen när han blivit för yvig med inbjudningar och utgifter. Så kan man kanske säga att Vålådalens framgångsrika utveckling under denna period knappast kunde ha skett utan hustrun Olga och systern Karin.

Idrottens Vålådalen

Friidrottare, boxare och skidåkare var de första idrottare som kom till Vålådalen och under början av 40-talet blev löparen Gunder Hägg den som gjorde stor reklam för Olanders träningsidéer och Vålådalen. Han satte 16 världsrekord och drog stora massor till friidrottstävlingar och när han tillfrågades om orsaken till sina framgångar hänvisade han alltid till Olander och träningen i Vålådalen. Senare kom svenska och internationella världseliten bland skridskoåkarna och isen på Mellandalstjärn preparerades för detta ändamål. Världsmästaren i boxning Ingemar Johansson och hans ständige antagonist Floyd Patterson var också flitiga gäster i Vålådalen. Efter Gunder Hägg-perioden blev det rena rama Vålådalshysterin. Fotbollslandlaget, cyklister, kanotister, handbolls- och bandylag – alla kom – t.o.m. speedway-åkarna.

Efter Olander

1968 bildades Gösta och Olga Olanders Vålådalsstiftelse med Riksidrottsförbundet, STF och Jämtlands läns landsting som huvudintressenter. Perioden fram till mitten av 80-talet präglades av flera om- och nybyggnationer och ytterligare satsning på idrottsgrupper. Under andra hälften av 80-talet minskade gästantalet och utvecklingen avstannade. 1990 gjordes ett försök att starta Vålådalen Sport & Konferens som dock gick i konkurs 1992 och därefter tog STF åter över driften av fjällstationen. 2004 sålde STF stationen till nuvarande ägare och därefter har stora satsningar gjorts för att åter skapa ett populärt frilufts- och idrottspräglat smultronställe i den vackraste delen av den jämtländska fjällvärlden.  

Vålåluvan

Vintern 1931 satt Gösta Olander och några vänner och diskuterade olika alternativ att förstärka handkassan. Luvan var en idé som dök upp. Den röda luvan har genom tiderna burits av jämtländska män och finns fortfarande kvar i folkdräkterna. Gösta som var en duktig tecknare ritade ett märke som trycktes på tändsticksaskar och såldes till turister för 25 öre. Personalen stickade luvan från början och den blev snart Vålådalens symbol. Från 40-talet finns märket i luvan – och den vill alla bära!